"Vad övrigt är, är tystnad."

När blir det en obekväm tystnad?

Är man med någon man känner bra blir tystnaden aldrig obekväm. Tvärtom, den kan komma lägligt och vara väldigt skön ibland, när båda bara sitter tysta. Ungefär på tåget hem från stan. Båda är trötta och därmed orkar ingen dra igång en konversation.

Men om man stöter på någon man känner lite vagt? Då tycker jag alltid att det blir jobbigt om ingen säger något. Det känns som att den personen komma tycka att man är blyg och tråkig. Helt ointressant. Tänk dig att du är med en kompis, vars vän också är med och som du bara haft nöjet att träffa i ca 10 min. Din kompis går på toaletten, och kvar är du med en främling. Genast ska du börja torrkonversera, vilket leder till att du ställer monotona frågor såsom "Jaha, vilken skola går du i då?" och "Gillar du fotboll?" Frågor som du egentligen skiter i vad den frågade svarar. Frågor som den frågade vet om att du skiter i svaret på.

Sen har vi personerna man aldrig har träffat tidigare som sätter sig bredvid en på bussen, endast för att det inte finns några andra platser. Man ser först hur de söker med blicken efter ett säte som ingen sitter bredvid, och hur de till slut motvilligt sätter sig ändå. Dock blir det ingen obekväm tystnad. Lever vi i ett land där det är underförstått att man inte pratar med personer man inte känner?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0