Det var en helt vanlig tisdag. Sovmorgon stod på schemat, lika underbart som alltid. Detta betyder självklart att man tar ett senare tåg än vanligt vilket i sin tur innebär att tåget är i princip tomt, helt underbart. När jag sitter där i den halvt bekväma sitsen känner jag hur skönt det är med ett sådant lugn, låt inget förstöra detta nu. Men vad händer vid nästa station? En skolklass kliver på. Mardrömmen har blivit sann. Innan jag vet ordet av det är jag omringad av tolvåringar utan minsta chans att ta mig därifrån och hitta en ny plats på tåget. Jag fick känslan av att dom medvetet byggde en mur runt om mig. Hur som helst. När jag tänker att nu kan det inte bli mycket värre så händer det omöjliga. En av tjejerna drar fram sin mobil som kostar minst tre gånger så mycket som min och börjar spela en riktigt dålig radio-hit med hon Lady Gaga på högsta volym. "Neeej, det är inte sant!" Tänkte jag. Men då från ingenstans dök hon upp som ljuset i grottan. Flickan med den onödigt dyra mobilens kompis som satt bredvid tittade på mig och sa: "Ursäkta, är det okej om vi lyssnar på musik?". Jag var i chocktillstånd. Just när jag trodde att alla dagens tolvåringar var helt blåsta så dök hon upp och visade att jag hade fel. Den lilla flickan övertygade mig, det finns hopp för de kommande generationerna. När jag till slut kommit ur mitt chocktillstånd så svarade jag med ett leende på läpparna: "Javisst, jag ska ändå av snart. Lyssna på ni". Så fortsatte de njuta av deras idols musik och jag måste säga att det här var första gången som jag faktiskt njöt av att höra en av Lady Gagas låtar.

Min debut är avklarad. Hoppas det kändes lika bra för dig som det gjorde för mig.

--Leroy