Efter en lång helg med olika typer av sovplatser brukar man tänka att det ska bli oerhört skönt att få komma hem till sin kära säng. Precis så tänkte jag denna helg, men jag måste erkänna att jag blev besviken. När jag väl låg där i min säng så kändes det inte rätt, det kändes som om jag och min säng var främlingar. Jag förstår inte vad som har hänt, vi som brukade vara bästa vänner. Han som brukade vara sådär lagom mjuk och skön men inatt var han bara hård och jobbig. Förr var det endast han som kunde förstå mig men nu vet jag inte vem han är längre. Kanske har det kommit en björn på besök medan jag var borta och fått honom att glömma bort mig? Jag har i alla fall inte glömt dig. Min enda önskan är att det återigen kan bli som förr mellan oss. Jag klarar inte av att leva utan dig!

När blir det en obekväm tystnad?

Är man med någon man känner bra blir tystnaden aldrig obekväm. Tvärtom, den kan komma lägligt och vara väldigt skön ibland, när båda bara sitter tysta. Ungefär på tåget hem från stan. Båda är trötta och därmed orkar ingen dra igång en konversation.

Men om man stöter på någon man känner lite vagt? Då tycker jag alltid att det blir jobbigt om ingen säger något. Det känns som att den personen komma tycka att man är blyg och tråkig. Helt ointressant. Tänk dig att du är med en kompis, vars vän också är med och som du bara haft nöjet att träffa i ca 10 min. Din kompis går på toaletten, och kvar är du med en främling. Genast ska du börja torrkonversera, vilket leder till att du ställer monotona frågor såsom "Jaha, vilken skola går du i då?" och "Gillar du fotboll?" Frågor som du egentligen skiter i vad den frågade svarar. Frågor som den frågade vet om att du skiter i svaret på.

Sen har vi personerna man aldrig har träffat tidigare som sätter sig bredvid en på bussen, endast för att det inte finns några andra platser. Man ser först hur de söker med blicken efter ett säte som ingen sitter bredvid, och hur de till slut motvilligt sätter sig ändå. Dock blir det ingen obekväm tystnad. Lever vi i ett land där det är underförstått att man inte pratar med personer man inte känner?

Varför stressar så många? Självklart om man kanske måste hinna med ett tåg eller liknande, men när man inte ens har någon tid att passa? Jag vill bara ta tag om deras axlar och skrika "Lugna ner dig!" Det spelar ingen roll om man missar en buss, det kommer ju en till några minuter efter. Min tanke är att alla stressar till och för saker som kanske är viktiga, men för ofta. Kanske har det på så sätt lagts till deras natur att stressa dagligen, även om det inte är bråttom.

"Tycker din blogg är jätterolig att läsa." Sånt blir jag glad av. Så då tackar jag. Men ibland upptäcker jag att det är flera andra som har hunnit före och tackat den snälla bloggaren som gillar det jag skriver. Då går jag in på deras bloggar och ser att dem har fått exakt samma kommentarer. Då undrar jag: Har personen läst flera bloggar noga och tyckt om alla, eller har man använt sig av den bekväma Ctrl+V?

Snälla, skänk Petra Mede till något land långt borta. Hon kan inte se en gräns utan att gå över den. Hon finns fan överallt nuförtiden. Det gör även klamydia.

Istället tar jag mer än gärna emot 80-talets Eddie Murphy. Delirious, behöver inte säga så mycket mer. "Vad är Delirious?" Jo, www.justfuckinggoogleit.com...

Ja, jo tack. Det var därför jag började blogga. För att folk skulle gilla min header. (?)

Men det klart att jag blir glad över att folk gillar designen. Hoppas dock att det inte är enda anledningen till att min blogg läses...

Jag undrar vad skylthållare har för karriärstege. Hur får man ett sånt jobb? Arbetstimmar? Lunch? Semesterersättning? OB-tillägg?

Jag tror att skylthållarna i regel är en illa omtyckt släkting till restaurangägaren. Kanske en failure till brorsa som måste få ett jobb på något sätt. Den släkting som måste sitta kvar i bilen för att minska risken för P-bot.

Sen när man ska söka ett annat jobb så visar de stolt upp sitt CV.

- Jaha, vad har du jobbat med tidigare då?
- Skylthållare, de närmaste 20 åren faktiskt! *Visar stolt upp hur man ska hålla skylten för att undvika köldskador*
- Jaså jaså... vad fick du... för erfarenhet av det?
- Två förfrusna tår och kunskapen att man svimmar om man står still för länge.
- Och du tror att det kommer hjälpa dig här på handelsbanken alltså?
- Absolut.
- Kanon, jobbet är ditt.

Snälla, befria Sverige från "Storstadspojken". Här har vi en självbelåten norrlänning som tror att vara Blondinbellas pojkvän innebär att äga världen. Med en prep-school-frilla skriver han sliskiga och högdragna inlägg i sin egocentriska blogg.

I utbyte röstar jag för Rick Astley. Mannen, rösten, dansen. Sverige har mycket, fagra landskap, vackra tjejer, Peppe Eng, men fan inte självaste Rick Roll. Jag är avundsjuk.

Svaret är Ja. Men inte alltid. En slags manlig norm säger att killar endast är tillåtna att gråta under följande omständigheter:

1. Fotboll. När det går det går illa för ens lag finns inget att hålla igen för. Används ofta som ursäkt för att gråta ut.

2. Av patriotism. Glädjetårar för ens fosterland. No one can blame you, boy...

3. Krig. Allt är tillåtet i krig ("och kärlek").

"Lugn, det går bättre för Djurgården nästa säsong."

Alla produkter får ett litet sött märke när något är bra. KRAV-märkt om produkten är framställd enligt KRAVs ekologiska regler, Nyckelhålsmärkt om produkten är nyttig, Svanmärkt om produktionen är miljövänlig osv. Men det räcker inte. Vi har en stor grupp produkter och tjänster som står utanför dessa bemärkningar. En förtryckt marknad. Just det, den olagliga sektorn. Låt oss leka med tankarna.

"Kanon-Henrik säljer heroin. Hans herion, "Kanon-H", är framställt under rättvisa villkor för alla arbetare. De jobbar enligt 9-till-5-modellen, får sjukersättning osv. Grattis Henke, du är Rättvisemärkt!"

"Booty-Mamas bordell är Nyckelhålsmärkt. Med andra ord, varje besök resulterar i ett visst antal brända kalorier och du lämnar bygget som en nöjd kund utan några oönskade åkommor."

Spread the word!

Alltid när jag är på min väg hem stöter jag på en pizzeria. Alltid lockas jag av att gå in. Alltid gräver jag i mina fickor efter pengar. Alltid inser jag att jag gräver förgäves. Alltid blir jag besviken.

Men nu har jag kommit på en ultimat lösning på mina problem. SMS-pizza. Vad är då det kan man ju undra?

Jo, SMS-pizza fungerar precis på samma sätt som SL:s SMS-biljetter. Man skickar helt enkelt en kod (Skicka A för Grupp A-pizzor, B för Grupp B-pizzor osv) till ett nummer (72XXX). Tillbaka får man ett kvitto på sitt köp som man visar upp får pizzabagaren. Man anger vilken pizza man vill förtära. Klart, Bon Appetit!

Dock kan det hända att man är något alkoliserad och då är det inte lika lätt att knappa in detta chiffer för delikatesser. Då ska man kunna ringa en automatisk telefonsvarare som guidar dig genom köpet.

"Hej, vilken pizza intresserar dig?" Ja schka ha en vesuvio med exschtra ost "Jag uppfattade inte din beställning, var god upprepa" Vesuvio, exschtra OST "En vesuvio utan ost, stämmer det?" Najje! "Tack för din besällning, välkommen åter, BEEP" @%&=$!!!

Har gått och funderat lite över begreppet blond och blåögd. Hur kommer det sig att de orden används som synonymer till korkad? Blond förekommer alltid i meningar som "Äru blond eller?" och om man säger att någon är blåögd menar man naiv på ett urblåst sätt. Blåögd finns tom i ordboken med synonymer som lättlurad, godtrogen, okritisk, verklighetsfrämmande och som redan nämnt, naiv.

Det var ju inte så längesen man dyrkade dessa egenskaper. Under nazitiden ansåg ju hela norra europa att de blonda människorna stod högre i rang och var mer värda än alla andra.

Man kan ju fundera lite på orsaken till denna nästan drastiska förändring. Har iofs aldrig förstått det där med att vad som finns utanför skallbenet bestämmer vad som finns innanför.