Ligger i min säng och lyssnar på min Spotify-lista "Vice City", allt bra från 60-, 70- och 80-talet. Folk stressar så jag blir väl tvungen att hoppa in i duschen nu. Bara för att visa min upproriska sida ska jag ligga kvar 5 min till och göra ingenting alls.

Allt började när jag satt på bussen en dag för något år sedan, och ville se hur länge jag kunde klara av att inte trycka på stoppknappen. Efter ett tag blev det där ett spel. Jag fick endast trycka på knappen om bara jag skulle av bussen. Om jag tryckte och någon annan gick av med mig hade jag förlorat. Nu har spelet blivit en tvångstanke. Jag blir bokstavligt talat ledsen om jag trycker på knappen och någon idiot som har suttit och slumrat går av.

Idag har jag...

... fört diskussioner om ett och samma ämne med olika personer och kommit fram till att det finns många som uttalar sig först och tänker sen (eller inte alls).

... blivit glad över en sovmorgon för att sedan snabbt få den tagen ifrån mig.

... kommit fram till att "Mammas pojkar" är likt "Big Brother" på ett sätt: En hop idioter i ett hus.

Terminator 2 är en perfekt film om man vill se mycket action utan något större djup. Jag tänkte på en sak idag. Jag skulle vilja se en alternativ version där Arnold Schwartzenegger pratar med ett brett brittiskt uttal. Skulle inte det låta rätt roligt? Tänk er att han tar upp pistolen och ska precis skjuta sönder den frusna fienden. Som catchfrase hör man en trevlig brittisk accent som säger "Hasta la vista, darling."

Jag skulle aldrig kunna bli lågstadielärare. Jag märker det när jag hjälper mitt småsyskon med matten och problemet sitter i divisionen 360 delat på 8, eller att utrycka meter i centimeter. Det slutar ofta med att jag skriker "Vad fan är det du inte fattar!?" Kanske lite hårt, men jag blir ofrivilligt frustrerad när lätta saker inte fastnar.

Jag har inte tänkt en enda djup tanke på hela dagen. Därför ska jag nu försöka finna mitt inre igen.

Hur finner man sitt inre?

1. In på Youtube och leta efter stillsamma havsljud.

2. Därefter öppnar du Spotify.

3. Sätt nu på Lundell. Va? Nej, spela hans låtar alltså. Öppna landskap är ett utomordentligt exempel.

4. Kombinera nu dessa ljud och melodier.

5. Det kan behövas lite alkohol innan dessa steg, men jag lovar att vad du finner är ett helt nytt litet jag. Kanske en rappare eller en medelålders bibliotikarie.

Vindarna blåste kallt. Löven hängde brunoranga på träden med den röda himlen som bakgrund. Det var en dag i oktober, bland dem första då man verkligen märker att hösten är kommen. Det var då jag såg henne. Hon stod vid busshållsplatsen och ögonen under hatten såg längtansfullt ut i luften. Hon var klädd i en gammaldags rosa klänning och ovanpå det ett vitt förkläde. Hon hade ett svart paraply i sin högra hand som hon kramade hårt, rädd för att mista det. Det var nämligen hennes färdmedel hit, och antagligen hem igen.

Det var dagen då jag träffade Mary Poppins.

I klarspråk: Det var en märklig flicka vid bussen idag iklädd någon mindre vacker mormorsklänning. Med tanke på hennes paraply och hatt tillsammans med resten av hennes outfit såg hon ut som om hon var direkt tagen ur Mary Poppins.

Jag har till märke att jag inte är den personen som brukar skriva långa inlägg. Men någon gång snart så ska det bli ändring. Iaf en gång.

Vad gör jag nu? Jag sitter och kollar på engelska Wallander och hänger inte med alls. Svårt att göra det med laptopen i knät. Fascineras av hur konstigt det låter när den breda brittiska dialekten uttalar namn som Lars Magnusson. Samtidigt äter jag felgjorda maränger vars konsistens påminner om frigolit. Lite annorlunda? Ja. Gott? Nej, inte riktigt. Har jag ätit frigolit? Ja.

Obama får Nobels fredspris. Schysst. Vad har han gjort? Njae, han är en hygglig kille bara. Okej. Toppen, här har du ditt fredspris Obama.

Jag är en person som dras utav starka impulser. Ett tecken på det är att jag nyss gjorde en ny blogg, kopierade allt jag gjort i denna blogg och klistrade in den nya. Det tog mig hela dagen. Sen drabbades jag av beslutsångest och följde min vise väns beslut; "Jag skulle behålla det gamla tills jag med buller och bång och självsäkerhet skulle gå in i det nya." Sagt och gjort, en hel dags arbete i onödan. Man måste älska impulser och beslutsångest.

En del folk känner man, andra inte. Men det finns dem som man känner lite vagt. Det jobbigaste är personer som man inte vet om man ska hälsa på eller inte. Jag har tagit som vana att hälsa ändå, man förlorar ju ingenting på det. Men man märker direkt när någon tänker i den tankebanan. Jag har uppmärksammat att detta i regel sker enligt tre steg.

• Först möts blickarna en kort sekund. Genast tittar personen bort.

• Man kommer närmare varandra. Det är nu man märker att personen blir obekväm. Han/hon vrider diskret på sig och sneglar efter ett tag lite.

• Vid den tredje punkten är beslutet fattat. Antingen tittar personen upp, säger hej och tittar sedan snabbt ner i marken. Eller så försöker personen misslyckat låtsas som att han/hon inte såg.

Klockan är nu snart ett och vad har jag lärt mig hittills idag?

Jo, jag har lärt mig...

... att jag hade kunnat stanna hemma utan några negativa konsekvenser.

... att det faktiskt inte är så varmt utomhus som det ser ut genom fönstret.

... att det finns personer som tar riktigt illa vid sig om man kränker hästar.

Har kommit på mig själv med att tänka kriminella tankar nu på sistone. Påväg hem från busshållplatsen funderar jag alltid på hur jag ska gå tillväga för att ta mig in osedd i hus. Jag har aldrig planerat att sätta planerna i verket, utan det är endast i teorin min kreativitet inom området existerar.

Det är alltid ett speciellt hus. Husets ägare är ofta ute och klipper gräset när jag harmlöst går förbi. Det är lätt att bli sedd då. Man måste grunna på problemet mer. Att kracka en ruta till ett hus där ingen är hemma är ju inte lustigt överhuvudtaget.

Oftast skenar fantasierna iväg och slutar med att jag bygger en linbana till huset från ett träd, alternativt att jag att jag söver den stackars tanten med hjälp av ett afrikanskt blåsrör. Operation "Underjordisk gång" har också korsat mina tankar.

"Jag gör det nästa gång jag har på mig min svarta ninjadräkt", tänker jag alltid och traskar vidare.

Photoshop räddar en söndagsmorgon.

Ibland finns det dagar då man önskar man var tillbaka i förskolan. Livet innehåller så jävla många tillfällen då man vill göra som strutsen och gräva ner skallen marken. Som när ens chef som man hade under något endagskneg ringer och berättar kort att löneinbetalningen stutsade och att det är fel på kontonumret. Eller när man kommer hem efter en hård dag av slit, är förkyld och inser att man måste städa innan dammråttorna vaknar till liv och belägrar huset. Mina enda bekymmer som liten grabbhalva var:

- Hur ska jag få mamma att köpa den nya spiderman-gubben?
- Hur ska jag gå tillväga för att ta den här stjärnan på Super Mario 64?
- Ska jag bygga med Lego, eller se Pokémon - The first Movie?

Dessa tre punkter var allt som existerade i min lilla värld.

Det är svårt att veta vad man ska skriva om ibland, speciellt eftersom jag inte berättar om min dag ordagrant blandat med massa ljud i X antal youtube-klipp. Därför ska jag skriva om min dag med hjälp av två andra bloggares sätt att formulera sig.

"Hejhej bloggen... Mm! ... Idag har jag borstat tänderna... Mm! ... Med fluortandkräm... Mm! mhm... och sen har jag vart i skolan... Mm! ... Där hade jag lektioner... Mhm! ... Som var tråkiga... Mm! ... Men vem bryr sig liksom... Mm! hihi Mm! ... Hejdå bloggen, Mm!"

"Chaa Chaa bloggen, det var ett tag sen. Har inte uppdaterat på en timme, tyckte det va dags liksom. Borstade tänderna med fluortandkräm imorse, gud så goo' den va! Idag har jag vart i skolan och det va feeett schteeek. Jag schtekte liksom lite på lektionerna. Hade på mig ett par jeans, från typ... Replay. Ganska schtek faktiskt. Jaja, nu fick jag bråttom, Chaaa Chaaaa bloggen."